Affirmationerna

Om Jonas Örtemarks jobbiga men på något sätt ändå angelägna Affirmationerna läser du här: http://www.popularpoesi.se/recensioner/nummer-27/jonas-ortemark-resan-in-i-hjartat-ar-var-framtid/

Janet Frame

Utan att jag vetat om det är Janet Frames dikter något jag verkligen gått och väntat på.
Min recension av den fina översättningsvolymen Hungrig bland orden hittar du här: http://www.popularpoesi.se/recensioner/nummer-25/janet-frame-hungrig-bland-orden/

MYSTIKERN GRANQVIST

Willy Granqvist är aktuell i samband med Richard Dinters film Natten.
Lägger därför upp den här snart tjugo år gamla texten. Den publicerades i BLM nr 3 1999, alltså långt innan bokförlaget Lejds återutgivning av Granqvists verk.

***

Den 9.8 1948 föddes jag i Mälarhöjden, i ett hus med veranda och fantasier. Småningom satte jag mej i köket sent om kvällarna och skrev...
(Ur Willy Granqvists presentation av sig själv, Gruppantologin 1973)

Under de femton år som gått sedan Willy Granqvists död har han långt ifrån intagit den självklara plats i antologier och litteraturhistoriska översikter som han förtjänar. Därför kan jag inte tänka mig någon svensk diktare som är i större behov av en samlings- eller urvalsvolym i dag. Granqvist är nämligen en framtidens poet. Hans diktning överbryggar enorma avstånd, och många gånger är det förflutna, nuet och det kommande samtidigt närvarande i den, vilket är en naturlig följd av hans syn på poesin som etiskt projekt. Att dikta är att sträcka fram sin hand och försöka hålla den öppen. För dikten finns varken tidsliga eller rumsliga begränsningar:

Jag vill röra mig från en tid
Till en annan, inne i samma
Tid. Det kan nog vara möjligt.

/…/

Jag vill också kunna existera
På flera punkter i samma ögonblick, måste
Få vara så befintlig,

/…/

Att röra sig som en människa
I andra människor, att passera trösklarna
Av metall, växtlighet, berg.

I det följande skall främst koncentreras på det överskridande hos Granqvist, det vill säga de mystiska tendenser som skär rakt igenom vardagligheten, sakligheten och de naturvetenskapliga referenserna i hans poesi: de otroliga vidderna, drömmens förlösande kraft och något ofattbart bortom drömmen.

Vidderna

Förutom ängelens när- och frånvaro i titelsviten i En ängel i vår tid (1976) är Granqvist sparsam med religiösa termer. Man kan finna ord som ”bebådelse”, ”ande” och på ett par ställen ”Gud”, men det är inte användningen av dylika ord som gör att det mystiska tycks tillta under det knappa decennium som hans samlade produktion tillkom.
Anledningen är snarare att verkligheten hela tiden expanderar, arbetsfältet för poeten växer. ”Verklighetens omfattning är okänd / Själva seendet kan bli till en värk”, skriver Granqvist, vilket pekar på att han var en i flera bemärkelser utsatt människa. Inte minst på grund av den överkänslighet som han återkommande, direkt eller indirekt, hänvisar till i sina texter. Den innebar att han var tvungen ”att balanserna på mikroskopiska, näranog obefintliga nyanser”, och att sinnena ibland tycktes ”påkopplade som vid / Flyglarm”. För hans poesi innebär överkänsligheten återkommande skildringar av förtvivlan, oförmåga och ibland en nästan patetisk uppgivenhet, eftersom varje relation innebär ojämnheter och sår som för den överkänslige måste vara outhärdliga. Oftare omsätts dock överkänsligheten i en utsökt sensibilitet för höljda strukturer och texturer. Sammanhang mellan tidens, naturens och människans olika dimensioner, beståndsdelar och förvandlingar avslöjas – eller väcks till liv, skapas. Granqvists diktning kan ses som ett maniskt försök att finna och formulera en allomfattande, hållbar harmoni. Sammantagna utgör dikterna en väldig väv, en ”symbiosernas odyssé”. Känslan av svindel är återkommande, man slungas genom otroliga vidder. Även i bekanta, vardagliga föremål – i de ”döda” tingen – uppmärksammas oerhörda rörelser, bländade ljus och okända språk:

Inne i en sten pågår Tänkandet.
Stenen ligger lutad mot döden.
Stark spänning. Stenen har
En tinninglob mot vilken
Ljuskristaller vasst
Skaver. Röster svävar
Över tyngden.

I stenen räcker ett pulsslag
Längre än en mansålder.

Verkligheten äger en oändlig vidsträckthet. ”Det är ett myller inne i det liv du lever som du inte kan föreställa dig”, talar Tollundsmannen om för diktjaget i en tidig dikt. Granqvist försöker följa med rytmen i detta myller – i hans poesi byter mänskliga attribut gärna plats med tingliga, liksom dåtid med nutid, frånvaro med närvaro. Historien och naturen vilar i människans famn lika mycket som hon i deras. Man finner dels ett uppfordrande tilltal, som ställer krav på människans förhållande till naturen och historien, och dels en förhoppning att bli fri från seendets värk – att assimileras med själva vidsträcktheten:

Järnåldersmannens kropp rann ut i förnan. Grund
Blev kroppen, vidsträckt – mer än två
Socknar, och den spred sin rörelse av blod
Muskler, senor, nerver. Ur
De gapande kryptogammunnarna yrde
Ett osaligt stoft. Kvar i skrevan mellan
Berg och himmel ligger den
Gäckande benstommen. Vid vissa väderslag
Klingar nyckelben mot tinningben som
Tidlös kristall; ljud som blivit befriade
Från all avsikt, all vädjan.

Den tingliga naturen lever ett långsammare, renare liv. I Granqvists samtliga böcker finns hänvisningar till mosslik och mumier, och man kan ana en längtan till deras tillstånd – ett liv på gränsen mellan minne och glömska, mellan Jag och jaglöshet, sömn och vakenhet. En betydande del av Granqvists produktion är försök att närma sig detta tillstånd.

Drömmen

I samlingarna Mörkret (1982) och de postumt utgivna Glömskan och Natten (1985 respektive 1987) tränger ”Ett drömaktigt stoff” allt oftare in i dikterna. Stoffet försonar, det ”Sjunker och stiger. Där är alla / Delaktiga och alla utanför”. Drömmen bär litet karaktären av smärtstillande medel, ”allt är ett helt i vår dröm”.
Drömmen utgör det gränsland mellan ting och organism, sömn och vaka, liv och död som Granqvist tycks eftersträva. Samtidigt som den är ett befriande avsteg från den seendets värk som verkligheten är upphov till, sätter den diktaren i relation till ytterligare landskap. I själva verket öppnar drömmen verkligheten på vid gavel, till det än mer dunkla, och till ”impulser fjärranfrån”:

Den tingliga naturen växer
Inför det drömmande ögat.
Klyftor vidgar sig i realiteternas
Massiv.

Drömmen sveper med diktaren och innebär en fristad mitt i det ”världens myller, världarnas myller” som alltför ofta plågar honom. I drömmen finns en vila som samtidigt är rörelse, en stillhet full av aktivitet: ”Drömmens minne är glömska som minns, eller dess glömska som är minne som glömmer”. Upphöjandet av drömmen behöver således inte vara en fördold dödslängtan, utan en tillit till dess försonande kapacitet. Mossliken och mumierna personifierar drömmens egenskap av gränsland, de är avundsvärda mellanformer, hålutrymmen eller vilorum i en överhastig verklighet. I den vackra dikten ”Till en nioårig indianpojke” skildras en gestalt som lyckats med att ”Drömma så att kroppen är helt och hållet / Utopi”:

Du följer fåglarnas rörelser i skyn, själv
En av dem som fått pröva vingar. Vilka
För mig obegripliga sfärer tiger du om?
Du vet att jag ändå inte skulle förstå, att
Din erfarenhet, som du bär likt ett
Svirrande ljussken, aldrig kan införlivas
Med min. Men i ett hisnande ögonblick
Sträcker du ena handen mot mig

Och vi går undan för giriga blickar.
Det var så befriande, berättar du, att
Vara helt i sin egen dimension. Du pekar
På ditt hjärtställe: Härinne finns allting
Samlat, varje rörelse, varje upplevelse
Av Sammanhanget. Och ditt barna-
Ansikte brister i ett större leende, överskridande
Varje tidsgräns. Dina lekar är oerhörda.

Den utsträckta handen, ögonblicket av närhet och intimitet, ges här väldiga proportioner, och avslöjar den stora längtan efter slutgiltig förlösning som Granqvists poesi andas.

Bortom drömmen

Den sista dikten i Glömskan öppnar till ytterligare dimensioner i drömmandet. – Ett ansikte står fram, drömmens smärtstillande effekt förvänds i ett knivskarpt möte som innebär ett ifrågasättande:

Det här är inte längre en dröm.
Det är ett ansikte.
Min tunga tycks röra vid summan
Av något ofattbart.

En stjärna blåstes ut längs ryggraden.
Ord lockas fram ur mungipan.
Som frukten av ett större tigande.
Det återstår, och att försöka vara.

Dikten förmedlar, på ett för den granqvistska dikten typiskt vis, både hopp och hopplöshet. Men framför allt löses tilltron till drömmen som fristad upp. I Glömskan talar Granqvist symptomatiskt om en ”Vakenhet mer smärtsam än / Vad som kunnat anas” och menar att ”John Ashbery tycks vilja genomkorsa den där smärtan / Med hjälp av ett högt uppdrivet tempo.” Granqvist anammar denna metod i t.ex. dikten ”Asger Jon och Hel”, men allra tydligast i sitt ”drömspel” – Natten. Den kan betraktas inte bara som en dödsberedelse, utan som en besvärjelse av drömmens svek, att inte ens den mildrar seendets värk. ”Drömmens hämnd!”, utropar han över att verkligheten antar allt mer komplexa proportioner och former. Ashberys metod används som ett sista förtvivlat försök att tygla överkänsligheten, som nu fungerar som ett ständigt stirrande öga – ett öga som inte kan blunda. Med det uppskruvade tempot, den rabblande stilen och sakliga infinitivsatser söker Granqvist tämja och ansa det vilt spretande myllret.
”Symbiosernas odyssé” är inte längre möjlig, förutsättningarna för hållbara mönster raseras, slits bort, rycks undan. Diktväven är av sand, vid minsta beröring glider sammanhangen undan, rinner mellan fingrarna. Ännu en gång – en sista gång – öppnar sig verkligheten, men nu blott kryptiskt, utan att inge något hopp om slutgiltig förlösning eller närhet. Åtminstone i det levande livet:

Medvetandet sjunker ihop till en orimlig
Täthet, något specifikt…
Karlheinz, andas mot glaset av mörker
Att räkna kristaller mot huden…
Mozart, det är natt
Med tunga stenar som faller in
I varandra… det drar från rutan
Himlens kol glöder svagt
Hörru, Mozart, det glöder…
Att räkna atomer mot pupillen…
Att nypa i tyget av sand och känna
Hur hemligheten vidgar sig…

Här finns inget heroiskt bejakande av intet, som hos till exempel Ekelöf. Verklighet, tillvaro och liv upplöses obarmhärtigt, en avgrund öppnas. Någon längtan finns inte i Natten, blott ett utslocknande.
Granqvists diktning är en berörande, ibland skakande uppgörelse med känslan av radikalt – etiskt och existentiellt – utanförskap. Diktaren klamrar sig fast med de diktens erövringar som görs, han försöker in i det sista möta livet i dess fulla spektrum. Kanske är det avstånden som han till slut ändå måste ge efter för, själva överbryggandet når en obönhörlig gräns. Men diktens utsträckta hand är alltjämt öppen, och Willy Granqvists för tidigt avslutade gärning tar sin nya början – eller får sin högst nödvändiga fortsättning – om vi möter den med vårt starkaste grepp.

Verk av Willy Granqvist:

Kropparna och rummen, 1974

En mun, 1975

En ängel i vår tid, 1976

Du är ett barn nu, 1977

Det blåser i min kropp, 1978

Kropp, 1980

Mörkret, 1982

Tiden har inget namn, 1984

Glömskan, 1985

Natten, 1987

Dessutom medverkade Granqvist i Gruppantologin 1973 och hade ett bidrag om sin syn på poesi i den av Magnus Ringgren redigerade Självdeklaration (1982). Bidraget hette ”Poesin som fragment”. Granqvist var medarbetare på tidskriften 80-tal under dess första år. Hans arbete som producent och recensent på Sveriges Radio finns all anledning att återkomma till.

Nisse Hellberg får jobbet gjort

Nisse Omslag

Historien om Nisse Hellberg och Wilmer X, berättad för Micke Sjöblom
Förlag: Roos & Tegnér

Det finns efterlängtade böcker som jag börjar läsa med viss bävan, nästan rädsla. Det här är en sådan bok. Sedan inköpen av LP-skivor som ”Fula Fula Ord” och ”Djungelliv” när jag var i femtonsårsåldern har Wilmer X haft stor betydelse för mig. Jag har speglat och känt igen mig inte bara i deras musik och texter utan även i de olika bandmedlemmarnas personligheter, samt i spänningarna och meningsskiljaktigheterna som alltid funnits i gruppen. Förväntningarna på boken är med andra ord högt ställda. Den måste vara bra, annars finns det stor risk att något går sönder i mig. Wilmer X är bara värda det yppersta.

Och jag blir inte besviken. ”Historien om Nisse Hellberg & Wilmer X” är en vacker och gedigen bok. Bildmaterialet är enastående och här finns massor av historier och kuriosa som är rena diamantgruvan även för de mest inbitna.

”Nån måste få jobbet gjort”, sjunger Hellberg i en av sina låtar. Och så är det. Från de första inspelningarna och framträdandena har han tagit kommandot och presterat mer och bättre än medmusikanterna. I boken får vi ta del av konflikter, kärleksrelationer, uppbrott, giftermål och föräldraskap – allt medan Hellberg hela tiden skriver nya låtar. En kreativitet som krävt sina mått av kompromisslöshet. Det finns gott om dråpliga och sorgliga berättelser som avslöjar vidden av detta. Till exempel den då en ung Hellberg skall besöka flickvännen, men hör att det spelas Pink Floyd inne i lägenheten. Finns bara ett att göra: att vända på klacken och komma tillbaka senare. En musikalisk tjurskallighet som är värd all beundran.

Wilmer X handlade alltid om djup kärlek till rock and roll som musikform och fenomen, men aldrig om tuff image eller vilda excesser. Den konsekvens som kännetecknade bandet under nästan trettio år är häpnadsväckande. De stelnade aldrig, Hellberg visste alltid hur han skulle krama nytt liv ur traditionella ackordföljder. Och som bekant har han fortsatt att skriva låtar, senast i bandet Bo-Dogs som gav ut en riktig smällkaramell förra året.

Jag undrar om det inte är just den oförställda och inte sällan pojkaktiga inställningen till rock and roll som är hemligheten med både Wilmer X och Nisse Hellberg. Det är aldrig långt till det affischerade pojkrummet och storögda berättelser om hjältar som Bo Diddley, Chuck Berry, Elvis Presley och Mick Jagger. Boken är full av idolporträtt, serietidningsomslag, bioaffischer och, naturligtvis, skivomslag. Man får känslan av att åtminstone herr Hellberg själv tackar både Gud och Djävulen varje dag för gospelns och bluesens utveckling under nittonhundratalet. Det är uppenbart att han aldrig tröttnat, aldrig tvivlat på rock and roll.

I boken får vi läsa om den så kallade Wilmer-andan. Den gick ut på att underordna sig bandets idé, att inte spela vilken musik som helst i turnébussen, att inte släpa med sig vilka som helst backstage, och så vidare. En sorts disciplin och gängmentalitet alltså, som höll både musiken och framträdandena i schack. Men det mest frapperande är ändå hur försiktiga och mjuka de verkar ha varit mot varandra i bandet. Den allvarligaste incidenten man får läsa om är när Hellberg kallar basisten Stefan Björk för dum i huvudet: ”Det blev fullständig katastrof, han åkte hem och satt och grät, folk fick övertala honom att komma tillbaka.” Det som gör historien ännu mer talande är att Björk åtminstone till det yttre hör till en av de coolaste och rockigaste personligheterna som någonsin stått på svenska rockscener.

Baksidan med den försiktiga bandmentaliteten var dock att konflikter sopades under mattan. I stället för konfrontation och uppriktiga samtal gick medlemmarna hellre omkring i åratal och våndades. Ja, förutom att ”Historien om Nisse Hellberg och Wilmer X” är ett stycke omistlig rockhistoria, så ger den utomordentliga porträtt av pojkar, män och manlighet. Några machoideal handlar det knappast om.

Även om de andra Wilmer X-medlemmarna kommer till tals, så är det Hellbergs berättelse rakt igenom. Med ovanlig personlig och professionell integritet skildras hur han lyckas finna balans mellan sin låtskrivarbegåvning och sina sociala och mentala oförmågor. Han är öppen med sina tillkortakommanden: ”Många som skriver sina självbiografier säger att de har gått vidare och lämnat alla problemen bakom sig… Så är det inte för mig. Jag är mitt uppe i allting”.

Men Nisse Hellberg fortsätter att få jobbet gjort.

KVICKSAND

KVICKSAND:s första officiella musikvideo.
Låten Kroppsvätskor från kommande EP:n SÅR.

http://www.soundcloud.com/kvicksand
http://www.facebook.com/kvicksand

Buller och teckenblandningar

Titel: Åke Hodell
Författare: Magnus Haglund
Förlag: Natur & Kultur

Åke Hodells ljudkonststycke ”Strukturer III”, som uruppfördes 1967, börjar med sex knallar från ett mausergevär och avslutas långt senare med det utdragna, dova mullrandet efter en vätebombsexplosion. Budskapet är nästan övertydligt, men stycket förmår ändå skaka om.

I sin nya bok om Hodell beskriver Magnus Haglund hur vårt ”normallyssnande” utmanas av ett verk som ”Strukturer III”: ” Med sin konsekventa upprepningsteknik och uttröttningskänsla, med svart på svart i lager på lager så att det till slut blir ett vitt brus, gestaltas kriget som mentalt tillstånd.” Haglunds beskrivning är enastående och sammanfattar såväl Åke Hodells etiska och politiska patos som hans ständiga uppror mot formalism och fossiliserat tänkande.

*

Historien är välkänd men tål att berättas igen: under en övning i juli 1941 störtar Åke Hodell (1919-2000) med sitt stridsflygplan. Mot alla odds överlever han, men får tillbringa ett och ett halvt år på sjukhus. Under den tiden börjar han läsa in sig på världslitteraturens klassiker och genom en moster etableras en livsavgörande kontakt med Gunnar Ekelöf. 1953 inleder Hodell sitt säregna författarskap med diktsamlingen ”Flyende pilot”.

Flygkraschen innebar givetvis en vändpunkt, men Magnus Haglund redogör för att Hodell redan innan var mycket kreativ, bland annat som revymakare. Och den odödliga fotbollsramsan ”Sassa brassa mandelmassa” knåpade han ihop redan som tonåring. Efter olyckan tilltar dock allvaret och mynnar till sist ut i ett nästan maniskt arbetssätt, baserat till stor del på upprepningar och återkomster. Haglund menar att Hodell mytologiserar haveriet, liksom andra viktiga händelser i sitt liv. För en läsare är det till exempel svårt att avgöra vad som är sant och påhittat i den fina lilla boken ”Resan till Rom med Gunnar Ekelöf” som utgavs postumt för några år sedan. Hodell skarvar, förvränger och uppförstorar: liv blir dikt och dikt blir liv.

*

Enligt Magnus Haglund är denna sammanblandande aspekt helt avgörande och går igen på flera plan i Åke Hodells verk. Skillnaderna mellan liv och dikt, mellan spex och allvar, mellan abstrakt och konkret, mellan teknologiskt språk och poetiskt, mellan ord och bild, mellan text och ljud – skillnaderna upphävs, eller ignoreras.

Återkommande i Haglunds bok är beskrivningarna av hur noggrant och metodiskt Hodell arbetade. Det som tycks vara resultatet av hugskott och improvisationer är i själva verket planerat i minsta detalj. Fascinerande och inspirerande är Hodells kamp att ständigt hitta nya former för det han vill uttrycka. Från den modernistiska lyrikdebuten, över den konkretistiska klassikern ”igevär” och den minst sagt störande ”Orderbuch”, till komplexa ljud-text-experiment och självbiografiska romaner.

För Hodell var det av avgörande betydelse att ständigt bryta sig loss från det invanda och förväntade. Dikten fick inte bli bekväm, den skulle bjuda motstånd, den skulle alltid vara på väg, befinna sig i rörelse. En hållning som inspirerades av ett Majakovskij-citat som Hodell kom att upprepa ett otal gånger: ”En revolutionär konst måste vara ny inte bara till sitt innehåll utan också och framför allt till sin form.”

*

Det råder inget tvivel om att Magnus Haglund skrivit en av årets mest välkomna böcker. Den kan ses som ett collage av märkliga kopplingar och överraskande samband: berättelserna om släkten Hodells djupa förankring i lustspelens och revyernas värld; Åke Hodells relation till Orfeus-myten och Hamlet-gestalten; de underhållande inblickarna i det svenska 60- och 70-talets litteraturliv; de idémässiga likheterna mellan Hodell och exempelvis musikern John Cage och filosofen Gilles Deleuze, och så vidare. Boken är med andra ord innehållsrik som få och när man lägger den ifrån sig så känns det ändå som om resan bara börjat.

Åke Hodells ”antihierarkiska arbetssätt” och hans ”värld av buller och divergerande teckenblandningar” inspirerar fortfarande, även internationellt. Haglund berättar, inte utan förtjusning, att när det amerikanska rockbandet Sonic Youth besökte Sverige år 2000 – bara ett par månader efter att Hodell gått bort – så presenterade gitarristen Thurston Moore en av låtarna med orden: ”This is for Åke Hodell.”

Vad är poesi bra för?

Titel: Vårt brokigas ochellericke!
Författare: Per Bäckström
Förlag: Ellerströms

När tidskriften ”Lyrikvännen” för några år sedan ställde frågan ”Vad är poesi bra för?” till ett antal personer, punkterade akademiledamoten Horace Engdahl frågeställningen: ”Där skulle mitt svar vara: poesi är inte bra, den är nödvändig. Det nödvändiga är något man inte kan vara utan, utan att man behöver veta varför.”

Jag kommer att tänka på Engdahls svar när jag läser Per Bäckströms nya bok, ”Vårt brokigas ochellericke!”, där han undersöker hur man kan förstå och tolka experimentell poesi. Bäckström berör aldrig poesins nödvändighet, han tar den för given.

*

Som bekant kan en dikt se ut i princip hur som helst nu för tiden. Gränsen mellan prosa och poesi, till exempel, är mer eller mindre borta. Att en dikt skall uttrycka en känsla eller stämning, gäller inte heller. Enligt en del är diktens uppgift numera att återge det brus som omger oss, på ett lika nyckfullt, störande och osammanhängande vis. Andra menar att dikten måste förbli främmande inför sig själv, bara då kan den i någon mening vara ”sann”.

Hur underlig, störande eller opoetisk poesin än blir, så finner Bäckström det av allra största vikt att försöka förstå diktens verkan och funktion. Han tar sig an sitt projekt med ett övertygande allvar och det slår mig hur många spännande berättelser det finns mitt i den akademiska framställningen. Då tänker jag inte på de olika diktarnas livsöden, utan på den språkliga uppfinningsrikedomen och utvecklandet av poetiska metoder som beskrivs i ”Vårt brokigas ochellericke!”. Varje nytt stilgrepp och varje nyformulerad poetik är delberättelser i den stora berättelse som poesins historia är. Och i Bäckströms bok blir det tydligt att det språkliga experimenterandet, den språkliga kampen, primärt är uttryck för känslan av existentiell otillräcklighet och frustration.

*

Bäckström slår fast att även de mest extrema poetiska språkexperimenten det senaste århundradet ”placerar sig i en lång språkkritisk tradition”. Redan Novalis talade i slutet av 1700-talet om ”det hat som så många allvarligt sinnade människor hyser gentemot språket”, och syftade därmed på den dagliga svårigheten i att tala ärligt, öppet och sant.

Om man som de danska poeterna Søren Ulrik Thomsen och Pia Tafdrup ser poesin som ett sätt att intensifiera närvaron och livskänslan, blir det givetvis svårt om språket samtidigt upplevs som ett fängelse. Bäckström skriver att deras poesi kännetecknas av en ”ontologisk drivkraft”, vilket innebär att diktandet är en existentiell och etisk disciplin. Språkliga tillkortakommanden eller misslyckanden kan därmed få digra konsekvenser för det poetiska arbetet. Som exempel tas bland andra Henri Michaux, vars vilda experimenterande bottnade i ren aggression och ilska över språkets begränsningar. Även i de här översatta raderna kan man riktigt känna detta:

Han våldrostar och ryggpåsar honom mot marken;
Han raguar och ruppfjärtar till honom med hans kofisk;
Han prattar och qåtqlår honom och grymlar hans örånare;
Han bultkultar och rytinerar honom,
manäger honom och rasp-å-ripp och risp-å-rapp.
Till slut flåglattråar han honom.

*

Men djärva diktexperiment kan också komma sig av en helt annorlunda grundinställning till det poetiska arbetet. Per Højholt och Öyvind Fahlström tjänar som exempel på en position som kännetecknas av en mer mekanisk syn på diktandet. Diktaren utarbetar olika sätt att ”bryta med läsarens förväntningar”, men då bokstäverna och orden ses som utbytbara objekt eller ting betonas interaktionen mer – läsaren räknas som medskapare av verket.

Højholt och Fahlström betonar den till synes ytliga skapandeprocessen, diktandet är ett reellt klippande och klistrande. Språkets innehållsmässiga och meningsbildande funktion tycks komma i andra hand. Detta sätt att dikta, skriver Bäckström, mynnar ut i en ”poetisk effekt som inte har någon uppenbar plats i den symboliska ordningen”.

Det vill säga: de läsarter vi använder oss av för att läsa Thomsen och Tafdrup, och kanske till och med Michaux, är förmodligen otillräckliga när vi skall ta till oss Højholt och Fahlström. I dikterna finns inga dolda budskap eller aforistiska spetsfundigheter. Orden och bokstäverna är utspillda på samma plan, på samma konkreta nivå. Poeter som Højholt och Fahlström är mer intresserade av det visuella och ljudmässiga, och av lekfulla och spontana läsningar.

*

Bäckström beskriver några olika litteraturvetenskapliga strategier för läsning av experimentell poesi, men ärligt talat är de renodlat akademiska tolkningsmodellerna både otillräckliga och oinspirerande. Mer givande är presentationen av Sandro Key-Åbergs ”Poetisk lek”, ett projekt i början av sextiotalet som gick ut på att lära människor att läsa och uppskatta poesi.

Key-Åberg såg poesin som något man brukar och menade att det svaga intresset för poesi helt enkelt beror på att människor inte vet hur man använder den. Hans metod var i linje med Højholts och Fahlströms idéer: eleverna försågs med papper, penna och sax och fick fritt sätta samman olika ord och bokstavskonstellationer som man sedan diskuterade. Eller så klippte man i redan existerande dikter. Man började från grunden, med diktens alldeles påtagliga beståndsdelar, för att sedan avancera.

Vad som är litet märkligt, är hur Key-Åberg i likhet med Højholt och Fahlström utgår ifrån att godtyckligt sammanställda texter per automatik blir läsbara. De verkar övertygade om att människor spontant kan relatera till dem, finna betydelse i dem. Är det inte mer troligt att människor blir gripna av dikter som äger röst och tilltal?

*

Bäckströms vederläggning av att experimentell dikt skulle bära betydande likheter med psykotiska människors språkbruk är också spännande läsning. Liksom hans distinktion mellan modernistisk och avantgardistisk dikt. Boken ger dessutom en rad fina diktexempel, från Hölderlin över Cummings och Ekelöf till Hodell.

Ett par tankegångar fullföljer inte Bäckström, vilket indikerar att en fortsättning kommer (enligt fliktexten forskar han just nu vidare på nordiskt neoavantgarde och Öyvind Fahlström). Till exempel talar Bäckström i förbifarten om ”ordinärt poetiskt experimenterande”, vilket hade varit skönt om han utvecklat och vågat jämföra med exempelvis Højholts och Fahlströms verk. Likaså identifierar han det humoristiska draget i deras poesi. Här kunde han ha jämfört med ett par av dagens konceptdiktare och ställt frågan: är humorn ett mål i sig? Och: är det så kul egentligen?

Sammantaget bör ”Vårt brokigas ochellericke!” ha en given plats i bokhyllan för den som läser mycket poesi; en bok att återkomma till, att slå upp i, använda som kunskaps- och inspirationskälla för det fortsatta diktläsandet. Det finns mycket att diskutera och fundera kring.

*

Avslutningvis, tillbaka till Horace Engdahls svar på frågan ”Vad är poesi bra för?” Bäckström diskuterar som sagt inte detta, lika lite som han påtalar diktens eventuella politiska eller etiska betydelse. I ”Vårt brokigas ochellericke” får vi dock en fin bild av poeternas ständiga kamp med språkets begränsningar och hur de alltjämt utmanar våra förståndsmässiga och förståelsemässiga förmågor. Det handlar, som Engdahl antyder, om ett veritabelt födande och återfödande på det språkligt-existentiella planet: ”Ja, poesi har nog något med återfödelse att göra.”