Månadsarkiv: augusti 2012

Allt jag vet om glossolali

Under våren 2011 kommer jag i gång på allvar med inspelningarna av min text-ljud-CD som så småningom får titeln Skuggvältan. Jag ämnar arbeta snabbt och är övertygad om att det max kommer att ta tre månader. I juni 2012 kan jag lättad lämna projektet bakom mig, men skivan är ännu inte utgiven. Resultatet är mörkare än väntat, som om svärta och tillkomsttid på något vis korrelerar. Håll utkik efter några smakprov här. Först ut är det muntraste spåret: Allt jag vet om glossolali, som är en svensk version av Gregory Whitehead’s Everything I Know About Glossolalia.

http://soundcloud.com/c-e-b/allt-jag-vet-om-glossolali

Annonser

El Pedro

Poison River av Gilbert Hernandez framstår mer och mer som ett odiskutabelt mästerverk, ett formmässigt enastående komplext och innehållsmässigt ojämförligt störande seriealbum. Med handlingen till största del förlagd till ett sjuttiotalets obestämbara Centralamerika, lyckas Hernandez med skrämmande konsekvens och trovärdighet skildra såväl limsniffande gatubarn och den ohyggliga jakten på kommunister, som den känslolösa gangstervärldens intriger och en våldsam kamp mellan könen:

The constant battle between left and right is the least of the world’s worries, eh son? It’s the war of the sexes that’s always been life’s true headache. Heh heh… But what’s life without a worthy struggle, eh? Without a strong woman to fight with from time to time.

Till skillnad från brodern Jaime har Gilbert Hernandez återkommande låtit becksvart blod och mörker sippra in i serierutorna. Men Duck Feet och Blood of Palomar, som båda finns på svenska i fina utgåvor, var blott förövningar till Poison River. På ytan är det en ganska rörig, men hela tiden spännande gangsterhistoria, med inslag av alla tänkbara former av sex, våld och drogmissbruk. Men Hernandez har inte valt denna ”våldets estetik” för att – i likhet med alltför många romanförfattare, serie- och filmskapare – överhuvud fånga publikens intresse, och skenbart föra handlingen framåt. Istället utvecklar sig verket till en exposé över människans drivkrafter – eller snarare: över människans oförmåga att självständigt finna egna, individuella drivkrafter. Människorna i Poison River har ingen kontroll över sina liv, världen och de mänskliga relationerna framställs som ett maskineri där blott den – ofta fetischerade eller manipulativa – sexualiteten utgör en, om än ofta tvivelaktig, frist; en oas mitt i de oupphörliga maktkalkylerna eller den förtvivlade kampen för överlevnad. Där finns drömmar om en bättre värld, ett värdigare sätt att leva, men de förblir bara ansatser. Antingen kvävs de i sin linda, som till exempel de kollektivistiska idéer som är aktuella genom hela verket; eller så är de bara ett slags hugskott som inte har någon egentlig grogrund, de förblir tomma ord, floskler.

En kommersiell produkt, en seriefigur vid namn Pedro, dyker ständigt upp i albumet, antingen som reklambild eller som tidning. Människorna i Poison River tycks inte komma längre i sin kamp för ett annat, värdigare liv än att hänga upp sig på eller gräla om denne Pedro: ”the good little black boy who’s happy to be poor and uneducated, and they draw him like a monkey”. Vart än de rör sig faller Pedros skugga över dem, som ett hån över deras gemensamma oförmåga. En av huvudpersonerna byter till och med namn på grund av Pedro, men förblir sitt förnedrande och våldsamma liv troget: ”Pedro is the name of that shit little…monkey character in the funnybooks and everywhere else. Everybody who’s been degraded with the name Pedro ought to sue or something…”.

På liknande motsägande vis kan en av de mest trovärdiga kämparna för ett socialistiskt samhälle i ena stunden vältaligt redogöra för sina tankegångar, för att i nästa stund ge ett barn ett exemplar av Pedro att lära sig läsa från. Samtidigt som Hernandez uppenbarligen vill understryka kommersialismens förkrossande intrång i våra liv, är det lika uppenbart att han vill påpeka hur simpel kommersialismen är, hur simpelt vi låter den verka i våra liv.

För de som följt bröderna Hernandez’ verk i Love and Rockets är dock Poison River kanske främst berättelsen om den kvinnliga huvudpersonen Lubas liv innan hon dök upp och slog sig ner i byn Palomar. Hernandez både utvecklar och utröner hennes redan mystiska blick, hon blir något mycket mer än den hårda, till synes ofta okänsliga kvinna som man mött innan Poison River. Vilket man alltid sett i hennes ansikte, något man anat men inte kunnat veta. I slutet av verket finner hon en märklig frid, vi möter en människa som – efter att ha varit fånge i ett relationellt och känslomässigt maskineri – förlöses, som beslutar sig för att bli en självständigt tänkande och kännande individ. Hon sluter en cirkel, den smärtsamma vidden av de tidigare upplevelserna hinner upp henne och kommer i fortsättningen vara närvarande i varje steg hon tar.

Den som tar sig an Poison River får räkna med år av läsning. Efter fem år kliver fortfarande nya, tidigare förbisedda, karaktärer fram för mig. Vissa bilder är så starka att jag inte förmått ta del av dem mer än en gång – men intrycket de gjort tycks outplånligt. Persongalleriet är oöverskådligt (Hernandez har erkänt att han själv tappade räkningen vid trettio personer), minnessekvenserna och hoppen i tid är många och avancerade, dialogen ovanligt ordrik men innehållsmättad.

Ansiktena är bottenlösa.

Annonser