Månadsarkiv: juli 2013

Intighet och intimitet – om Nikos Kazantzakis Odysseia

När Nikos Kazantzakis 1938 fullbordade sitt väldiga epos Odysseia, förverkligades något som förefaller ha vilat under ytan i litteraturhistorien i århundraden. Redan hos Homeros ges en vink om Odysseus fortsatta resor: I dödsriket profeterar Theresias att hjälten efter hemkomsten och hämnden på friarna på nytt skall ge sig av, ”med en välgjord åra i handen / ända till dess du kommer till folk som aldrig sett havet…” – En profetia som diktare inom den posthomeriska så kallade cykliska traditionen inte var sena att fantisera och spekulera kring; gällande Odysseus eventuella vidare irrfärder, samt hans ålderdom och död.

Kända är raderna i Den gudomliga komedin, där Dante skildrar en Odysseus som aldrig ens återkom till Ithaka, utan brann av en sådan stark lust att undersöka livets och världens gränser, att hemön och familjelivet tedde sig försumbara. På artonhundratalet diktar Tennyson om en hemkommen Odysseus som ”vill tömma / livet till dräggen” och därför gör sig redo för ännu en resa, ”bortom / graven för västerns stjärnor”. I samma århundrade föreställer sig en landsman till Kazantzakis, Konstantinos Kavafis, ”En annan stor Odyssé, / större än den första kanske. Men ack / utan Homeros, utan hexametrar.”

Kavafis dikt hör visserligen till de opublicerade, men samma år skrev han en essä, Odysseus slut, där han, uppenbarligen betagen av själva temat, diskuterar Dantes och Tennysons Odysseusgestalter. Det är dock föga troligt att Kazantzakis hade möjlighet att ta del av vare sig dikten eller essän. Men trots detta, och trots att diktens slutrader skildrar hur Odysseus hjärta ”fröjdades kyligt, tömt på kärlek”, finns ett förebudets eko i den. Kanske är det till och med en plikt att låta Odysseus lämna sin ö? Det verkar den judiske filosofen Emmanuel Lévinas anse. När han stakar ut riktningen för sin kända Ansiktets etik, påpekar han det klandervärda i den homeriske hjältens envisa strävan att nå sin hemö. Lévinas menar till och med att den västerländska filosofin i stort kännetecknats av just en medvetandets eller Jagets återtagande eller återvändande rörelse, snarare än en givande och utåtriktad sådan: ”Mot myten om Odysseus som återvänder till Ithaka, skulle vi vilja ställa berättelsen om Abraham som för alltid lämnar sitt fosterland för ett ännu okänt land, och som förbjuder sin tjänare att ens ta med sig sin son då resan tar sin början.”

Att inplacera Odysseia i en aktuell filosofisk diskurs förefaller inte alls felaktigt. I sin självbiografiska roman Rapport till Greco (som otroligt nog ännu ej finns utgiven i svensk översättning, även om avsnitt publicerats i Hellenika) ägnar Kazantzakis ett helt kapitel åt att beskriva hur fröet till eposet började gro, och hur det sedan spirade och tog form. Kapitlet är inte bara en enastående spännande läsning, utan ger också uttryck för den metafysiska innebörd som kom att läggas i Odysseusgestalten. Hjältens utseende och kroppshållning beskrivs, han ges en mängd olika attribut och titlar, men nämns inte vid namn förrän i påföljande kapitel. Den gestalt som en gång kallat sig ”Ingen” glider undan Kazantzakis försök att uttömmande porträttera och namnge honom. Inte heller ”den allra mäktigaste fällan” – Ithaka – kan fånga honom och hålla honom kvar. Han tillhör inte sin hemö, han tillhör inte ens Grekland eller västerlandet – han måste vidare. I händerna på Kazantzakis kommer Odysseus att förkroppsliga den resa som Lévinas efterlyser, in i det okända, främmande – framtida: ”Jag lade ner hela min själ i denna Odysseus; han var den modell jag skapade för att framtidens människa skulle kunna formas efter den.”

Citatet antyder de väldiga anspråken i Odysseia, det är ett uppbrottets och nyskapandets verk. När Odysseus redan i andra sången lämnar Ithaka, tar han för alltid avsked från inte bara det tidigare så eftertraktade familjelivet, utan även från gamla, ihåliga värderingar och tillfredsställelse över huvud. Han erfar att själva resandet slagit sina klor i honom och väckt en omättlighet, en hunger. Resans fortskridande, dess oupphörliga rörelse med nya utmaningar och prövningar, ter sig som det enda alternativet.

Redan i Dantes skildring, och i Tennysons och Kavafis korta dikter, finns ett trotsigt anslag gentemot de grundläggande dragen hos den homeriske Odysseus. Detta trots slår i Odysseia ut i full blom. I de två första sångerna skildras hur både hur Odysseus själv ger uttryck för detta, och hur folket på Ithaka, och då inte minst Telemachos, erfar de förhävande, hybrisartade dragen hos den hemkomne hjälten:

Men nu då du kommit hit skall du förbannad vara; andra vågor må
dig rycka med sig och dig föra bort, allt längre bort dit ingen återvändo finns.
Du sätter sinnena i brand, du sårar mänskors rena enkla hjärtan.
(Odysseia, sång I, vers 1351–53)

Det är med andra ord inte frågan om att faderns hjärta ”fröjdades kyligt”, som Kavafis ville hävda med sin dikt; snarare är hjärtat överhettat, upproriskt och översvallande. Det ryms inte längre i den givna världen. – Den måste förändras efter hjärtats nya storlek och anspråk, vilket innebär att Odysseus i en stor del av verket är en kollektivets och det goda samhällets kämpe. Han deltar i ett slavuppror på Knossos och leder en revolt mot det egyptiska imperiet, där hunger och fattigdom ignoreras av faraonen. Med ett större följe lämnar han sedan Egypten för att grunda en ny civilisation, den ideala stadsstaten. Men hans hjärta är inte alls altruistiskt; han bejakar inte bara kriget som medel, parallellt med sin tilltagande empati för människorna utvecklar han en obarmärtigt hård gudsbild. Den nye guden rättfärdigar hjältens handlingar och ger honom fundamentet för stadens lag- och regelsystem, vilket innebär segregation och indelning av folket i olika kategorier.
Odysseus tror verkligen på idealstadens ofelbarhet, han skildras mäkta nöjd och tillfredssälld. Därmed återkommer han ännu en gång till Ithaka, om än i annan form och under annat namn:

Min stad! Jag vill ej längre gå som jägare. Jag längtar efter att
få binda fast mitt strövarsinne hårt vid dina jungfruliga, starka murar.
Ty tiden är nu mogen: mina inälvor har mättats, klorna fått sitt lystmäte.
(XV, 1304–06)

Skildringen når härmed ett slags kulmen. Odysseus tillfredsställelse förebådar blott en annalkande katastrof: idealsamhällets undergång och hjältens existentiella och metafysiska fall. Idealstaden hinner nämligen inte mer än invigas förrän de första tecknen på dess förestående kollaps ger sig till känna. I slutet av den femtonde sången skälver marken och i början av den sextonde förintas staden i ett vulkanutbrott: ”Nu brister klagosången ut, nu knarrar världens inälvor…”

Odysseus tvingas se hur en stor del av folket dör med staden, och av förtvivlan vitnar hans hår. Han benämns nu som Asketen eller Enstöringen och faller in i en sorgens extas, ett drömmande tillstånd som varar i över en och en halv sång.

Det är nu Odysseus verkligen förvandlas. Fram till idealstadens undergång befinner han sig trots allt på en resa i hoppets tecken; hopp om en kollektiv ordning, om ett slags förlösning och om stabila värden. Odysseia är dock från och med den sextonde sången en hopplöshetens dikt. Tilliten till någonting stabilt och rättfärdigande utöver den enskilda människan är raserad, vilket Odysseus senare slår fast med orden: ”Det finns ej någon härskargud, ej dygd, ej rätt”.

Men det är ingen urholkande nihilism som Kazantzakis vill framhäva, vilket en del uttolkare velat få det till. Då Odysseus systematiskt vräker traditionella föreställningar om Jaget och fosterlandet överbord, samt, med ytterst påtagliga bilder, skalar av sin gud all rekvisita och utsmyckning, öppnas förvisso till en avgrund eller intighet. Men han låter sig aldrig sväljas av den, tvärtom trotsar han den gång på gång i de påföljande sångerna. Han lyckas ”sväva över graven”, som han själv uttrycker det.

Odysseus förvandlingar i den sextonde sången inleds med att han upplever en de fem sinnenas omättlighet, de äger plötsligt en helt ny styrka och skärpa. Det är som om han blir medveten om sin kroppslighet för första gången. Liggande på marken upplever han en överväldigande intimitet med naturen. Alla växter, djur och människor – såväl levande som döda, och kommande:

Han vänder huvudet mot höger – även skogen vänder sig mot höger.
Han vänder huvudet mot vänster – även skogen vänder sig mot vänster.
Han ropar i sitt inre ”JAG!” och hela skogen skälver till.
Det är som om han nu för första gången känner, att han lever, har en egen själ.
Odysseus flödar över utav vatten, skogar, frukter, vilddjur, ormar,
och skogar, vatten, djur och frukter svämmar över av Odysseus.
(XVI, 473–78)

Denna sensibilitet ligger slumrande hos människan, och väcks först då abstrakta föreställningar om eller tilliten till något slags garant utanför människan överges. Även om Odysseus från och med den sextonde sången tituleras Asketen är det därför inte frågan om ett förnekande av eller förakt för den egna kroppen och sinnligheten, utan mer ett återerövrande av dem. Han begynner en enorm uttänjning av såväl sin egen kroppslighet som sitt eget Jag – en förtärande, utbrännande kraftansträngning som Kazantzakis i flera verk talar om som en omvandling av materia till ande.

Men ”själ” och ”ande” är hos Kazantzakis ingenting som hänför sig till en ytterligare verklighet eller ett liv efter döden. Kroppens liv är heller inte ett förstadium till själens liv, eller blott en bro till andra, himmelska världar. Kroppen och det jordiska är det enda, en kort intervall i intets oändlighet. I sitt mest kända verk, Spela för mig, Zorba, finns en vacker tanke som understryker det här: ”’Vad är då själen’, tänkte jag, ’och vad är det för hemlig förbindelse mellan den och havet och molnen och dofterna? Som om den också var liksom hav och moln och doft…’”

I sångerna XVIV–XXIV djupnar Odysseus förtrolighet med döden, och i takt med den intimiteten med skapelsens alla former. Men Kazantzakis glorifierar inte döden som den slutliga friheten eller förlösningen. Odysseus ömma närhet till den kan tvärtom ses som ytterligare ett trots, eftersom hans passion för livet får de gränsöverskridande proportioner som beskrevs ovan. Att ”tömma livet till dräggen” innebär, som Kazantzakis tyckte om att uttrycka det, att lämna ingenting kvar åt döden, annat än benrester och aska. Detta iscensätter han tydligt i Odysseias sista sånger genom att låta Odysseus ännu en gång befinna sig ute till havs, nu nära Antarktis i ett litet kistformat skepp. Plötsligt nalkas ett isberg och för att undvika att skadas i den förestående kollisionen, hoppar Odysseus upp på isen. Han är nära att misslyckas, och när han halkande och glidande kravlar sig uppför isberget förlorar han sina sista ägodelar och ett starkt vindkast sliter av honom kläderna.

Symboliken är här både stark och tydlig: Odysseus tillbringar, naken och blåfrusen, sina sista timmar i livet vilande på och omfamnande ett ”stycke” intighet. Hela den sista, tjugofjärde, sången skildrar den resonans som härmed uppstår. Ännu en gång upplever han en överväldigande intimitet, människor han mött under resan visar sig. Han får ta del av hur de kommer till skilda insikter och gör olika val utifrån dem. In i sista stund är isberget överbelamrat med människor och deras möjligheter. Den sista sträckan i dödens tecken är en hyllning till livet – dock inte en nostalgisk sådan, utan en som fortfarande blickar framåt, mot det okända, framtida:

…Blott ett enda skri
en kort stund dröjer kvar på nattligt dunkla, stilla vatten:
Kamrater, framåt! Se, nu blåser Dödens bris, och den är förlig!”
(XXIV, 1394–96)

Inte ens döden ser ut att innebära något definitivt slut. Odysseus sista utrop trotsar det isiga, intiga landskapet och sår ett livets frö i dödsögonblicket.

*

Fortfarande verkar Odysseia, som Kazantzakis såg som sitt främsta verk, ligga i ett slags träda, åtminstone här i Sverige. Trots att vi – som fjärde språk i världen! – förlänats en översättning från grekiskan, av Gottfried Grunewald. Över huvud taget är det sällan Kazantzakis namn dyker upp, och i så fall oftast i samband med filmatiseringarna av Spela för mig, Zorba och Kristi sista frestelse. Kanske beror det på kretensarens omåttlighet, inte minst Odysseia är ju ett inte bara till omfång väldigt verk; idé- och stilmässigt är det vildvuxet intill oöverskådlighet. Men det är denna hämningslöshet som skapar den medryckande rytm som återfinns i flera av hans verk. För Kazantzakis var detta det viktigaste. Estetisk perfektion var ointressant om det hindrade passionen – livskänslan:

Mitt mål är inte Konsten för Konstens skull, men att finna och uttrycka en ny livskänsla… Det jag skriver kommer aldrig att vara perfekt ur estetisk synpunkt. Mitt syfte överskrider Konstens begränsningar.

Annonser
Annonser