Buller och teckenblandningar

Titel: Åke Hodell
Författare: Magnus Haglund
Förlag: Natur & Kultur

Åke Hodells ljudkonststycke ”Strukturer III”, som uruppfördes 1967, börjar med sex knallar från ett mausergevär och avslutas långt senare med det utdragna, dova mullrandet efter en vätebombsexplosion. Budskapet är nästan övertydligt, men stycket förmår ändå skaka om.

I sin nya bok om Hodell beskriver Magnus Haglund hur vårt ”normallyssnande” utmanas av ett verk som ”Strukturer III”: ” Med sin konsekventa upprepningsteknik och uttröttningskänsla, med svart på svart i lager på lager så att det till slut blir ett vitt brus, gestaltas kriget som mentalt tillstånd.” Haglunds beskrivning är enastående och sammanfattar såväl Åke Hodells etiska och politiska patos som hans ständiga uppror mot formalism och fossiliserat tänkande.

*

Historien är välkänd men tål att berättas igen: under en övning i juli 1941 störtar Åke Hodell (1919-2000) med sitt stridsflygplan. Mot alla odds överlever han, men får tillbringa ett och ett halvt år på sjukhus. Under den tiden börjar han läsa in sig på världslitteraturens klassiker och genom en moster etableras en livsavgörande kontakt med Gunnar Ekelöf. 1953 inleder Hodell sitt säregna författarskap med diktsamlingen ”Flyende pilot”.

Flygkraschen innebar givetvis en vändpunkt, men Magnus Haglund redogör för att Hodell redan innan var mycket kreativ, bland annat som revymakare. Och den odödliga fotbollsramsan ”Sassa brassa mandelmassa” knåpade han ihop redan som tonåring. Efter olyckan tilltar dock allvaret och mynnar till sist ut i ett nästan maniskt arbetssätt, baserat till stor del på upprepningar och återkomster. Haglund menar att Hodell mytologiserar haveriet, liksom andra viktiga händelser i sitt liv. För en läsare är det till exempel svårt att avgöra vad som är sant och påhittat i den fina lilla boken ”Resan till Rom med Gunnar Ekelöf” som utgavs postumt för några år sedan. Hodell skarvar, förvränger och uppförstorar: liv blir dikt och dikt blir liv.

*

Enligt Magnus Haglund är denna sammanblandande aspekt helt avgörande och går igen på flera plan i Åke Hodells verk. Skillnaderna mellan liv och dikt, mellan spex och allvar, mellan abstrakt och konkret, mellan teknologiskt språk och poetiskt, mellan ord och bild, mellan text och ljud – skillnaderna upphävs, eller ignoreras.

Återkommande i Haglunds bok är beskrivningarna av hur noggrant och metodiskt Hodell arbetade. Det som tycks vara resultatet av hugskott och improvisationer är i själva verket planerat i minsta detalj. Fascinerande och inspirerande är Hodells kamp att ständigt hitta nya former för det han vill uttrycka. Från den modernistiska lyrikdebuten, över den konkretistiska klassikern ”igevär” och den minst sagt störande ”Orderbuch”, till komplexa ljud-text-experiment och självbiografiska romaner.

För Hodell var det av avgörande betydelse att ständigt bryta sig loss från det invanda och förväntade. Dikten fick inte bli bekväm, den skulle bjuda motstånd, den skulle alltid vara på väg, befinna sig i rörelse. En hållning som inspirerades av ett Majakovskij-citat som Hodell kom att upprepa ett otal gånger: ”En revolutionär konst måste vara ny inte bara till sitt innehåll utan också och framför allt till sin form.”

*

Det råder inget tvivel om att Magnus Haglund skrivit en av årets mest välkomna böcker. Den kan ses som ett collage av märkliga kopplingar och överraskande samband: berättelserna om släkten Hodells djupa förankring i lustspelens och revyernas värld; Åke Hodells relation till Orfeus-myten och Hamlet-gestalten; de underhållande inblickarna i det svenska 60- och 70-talets litteraturliv; de idémässiga likheterna mellan Hodell och exempelvis musikern John Cage och filosofen Gilles Deleuze, och så vidare. Boken är med andra ord innehållsrik som få och när man lägger den ifrån sig så känns det ändå som om resan bara börjat.

Åke Hodells ”antihierarkiska arbetssätt” och hans ”värld av buller och divergerande teckenblandningar” inspirerar fortfarande, även internationellt. Haglund berättar, inte utan förtjusning, att när det amerikanska rockbandet Sonic Youth besökte Sverige år 2000 – bara ett par månader efter att Hodell gått bort – så presenterade gitarristen Thurston Moore en av låtarna med orden: ”This is for Åke Hodell.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: