Vad är poesi bra för?

Titel: Vårt brokigas ochellericke!
Författare: Per Bäckström
Förlag: Ellerströms

När tidskriften ”Lyrikvännen” för några år sedan ställde frågan ”Vad är poesi bra för?” till ett antal personer, punkterade akademiledamoten Horace Engdahl frågeställningen: ”Där skulle mitt svar vara: poesi är inte bra, den är nödvändig. Det nödvändiga är något man inte kan vara utan, utan att man behöver veta varför.”

Jag kommer att tänka på Engdahls svar när jag läser Per Bäckströms nya bok, ”Vårt brokigas ochellericke!”, där han undersöker hur man kan förstå och tolka experimentell poesi. Bäckström berör aldrig poesins nödvändighet, han tar den för given.

*

Som bekant kan en dikt se ut i princip hur som helst nu för tiden. Gränsen mellan prosa och poesi, till exempel, är mer eller mindre borta. Att en dikt skall uttrycka en känsla eller stämning, gäller inte heller. Enligt en del är diktens uppgift numera att återge det brus som omger oss, på ett lika nyckfullt, störande och osammanhängande vis. Andra menar att dikten måste förbli främmande inför sig själv, bara då kan den i någon mening vara ”sann”.

Hur underlig, störande eller opoetisk poesin än blir, så finner Bäckström det av allra största vikt att försöka förstå diktens verkan och funktion. Han tar sig an sitt projekt med ett övertygande allvar och det slår mig hur många spännande berättelser det finns mitt i den akademiska framställningen. Då tänker jag inte på de olika diktarnas livsöden, utan på den språkliga uppfinningsrikedomen och utvecklandet av poetiska metoder som beskrivs i ”Vårt brokigas ochellericke!”. Varje nytt stilgrepp och varje nyformulerad poetik är delberättelser i den stora berättelse som poesins historia är. Och i Bäckströms bok blir det tydligt att det språkliga experimenterandet, den språkliga kampen, primärt är uttryck för känslan av existentiell otillräcklighet och frustration.

*

Bäckström slår fast att även de mest extrema poetiska språkexperimenten det senaste århundradet ”placerar sig i en lång språkkritisk tradition”. Redan Novalis talade i slutet av 1700-talet om ”det hat som så många allvarligt sinnade människor hyser gentemot språket”, och syftade därmed på den dagliga svårigheten i att tala ärligt, öppet och sant.

Om man som de danska poeterna Søren Ulrik Thomsen och Pia Tafdrup ser poesin som ett sätt att intensifiera närvaron och livskänslan, blir det givetvis svårt om språket samtidigt upplevs som ett fängelse. Bäckström skriver att deras poesi kännetecknas av en ”ontologisk drivkraft”, vilket innebär att diktandet är en existentiell och etisk disciplin. Språkliga tillkortakommanden eller misslyckanden kan därmed få digra konsekvenser för det poetiska arbetet. Som exempel tas bland andra Henri Michaux, vars vilda experimenterande bottnade i ren aggression och ilska över språkets begränsningar. Även i de här översatta raderna kan man riktigt känna detta:

Han våldrostar och ryggpåsar honom mot marken;
Han raguar och ruppfjärtar till honom med hans kofisk;
Han prattar och qåtqlår honom och grymlar hans örånare;
Han bultkultar och rytinerar honom,
manäger honom och rasp-å-ripp och risp-å-rapp.
Till slut flåglattråar han honom.

*

Men djärva diktexperiment kan också komma sig av en helt annorlunda grundinställning till det poetiska arbetet. Per Højholt och Öyvind Fahlström tjänar som exempel på en position som kännetecknas av en mer mekanisk syn på diktandet. Diktaren utarbetar olika sätt att ”bryta med läsarens förväntningar”, men då bokstäverna och orden ses som utbytbara objekt eller ting betonas interaktionen mer – läsaren räknas som medskapare av verket.

Højholt och Fahlström betonar den till synes ytliga skapandeprocessen, diktandet är ett reellt klippande och klistrande. Språkets innehållsmässiga och meningsbildande funktion tycks komma i andra hand. Detta sätt att dikta, skriver Bäckström, mynnar ut i en ”poetisk effekt som inte har någon uppenbar plats i den symboliska ordningen”.

Det vill säga: de läsarter vi använder oss av för att läsa Thomsen och Tafdrup, och kanske till och med Michaux, är förmodligen otillräckliga när vi skall ta till oss Højholt och Fahlström. I dikterna finns inga dolda budskap eller aforistiska spetsfundigheter. Orden och bokstäverna är utspillda på samma plan, på samma konkreta nivå. Poeter som Højholt och Fahlström är mer intresserade av det visuella och ljudmässiga, och av lekfulla och spontana läsningar.

*

Bäckström beskriver några olika litteraturvetenskapliga strategier för läsning av experimentell poesi, men ärligt talat är de renodlat akademiska tolkningsmodellerna både otillräckliga och oinspirerande. Mer givande är presentationen av Sandro Key-Åbergs ”Poetisk lek”, ett projekt i början av sextiotalet som gick ut på att lära människor att läsa och uppskatta poesi.

Key-Åberg såg poesin som något man brukar och menade att det svaga intresset för poesi helt enkelt beror på att människor inte vet hur man använder den. Hans metod var i linje med Højholts och Fahlströms idéer: eleverna försågs med papper, penna och sax och fick fritt sätta samman olika ord och bokstavskonstellationer som man sedan diskuterade. Eller så klippte man i redan existerande dikter. Man började från grunden, med diktens alldeles påtagliga beståndsdelar, för att sedan avancera.

Vad som är litet märkligt, är hur Key-Åberg i likhet med Højholt och Fahlström utgår ifrån att godtyckligt sammanställda texter per automatik blir läsbara. De verkar övertygade om att människor spontant kan relatera till dem, finna betydelse i dem. Är det inte mer troligt att människor blir gripna av dikter som äger röst och tilltal?

*

Bäckströms vederläggning av att experimentell dikt skulle bära betydande likheter med psykotiska människors språkbruk är också spännande läsning. Liksom hans distinktion mellan modernistisk och avantgardistisk dikt. Boken ger dessutom en rad fina diktexempel, från Hölderlin över Cummings och Ekelöf till Hodell.

Ett par tankegångar fullföljer inte Bäckström, vilket indikerar att en fortsättning kommer (enligt fliktexten forskar han just nu vidare på nordiskt neoavantgarde och Öyvind Fahlström). Till exempel talar Bäckström i förbifarten om ”ordinärt poetiskt experimenterande”, vilket hade varit skönt om han utvecklat och vågat jämföra med exempelvis Højholts och Fahlströms verk. Likaså identifierar han det humoristiska draget i deras poesi. Här kunde han ha jämfört med ett par av dagens konceptdiktare och ställt frågan: är humorn ett mål i sig? Och: är det så kul egentligen?

Sammantaget bör ”Vårt brokigas ochellericke!” ha en given plats i bokhyllan för den som läser mycket poesi; en bok att återkomma till, att slå upp i, använda som kunskaps- och inspirationskälla för det fortsatta diktläsandet. Det finns mycket att diskutera och fundera kring.

*

Avslutningvis, tillbaka till Horace Engdahls svar på frågan ”Vad är poesi bra för?” Bäckström diskuterar som sagt inte detta, lika lite som han påtalar diktens eventuella politiska eller etiska betydelse. I ”Vårt brokigas ochellericke” får vi dock en fin bild av poeternas ständiga kamp med språkets begränsningar och hur de alltjämt utmanar våra förståndsmässiga och förståelsemässiga förmågor. Det handlar, som Engdahl antyder, om ett veritabelt födande och återfödande på det språkligt-existentiella planet: ”Ja, poesi har nog något med återfödelse att göra.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: