Nisse Hellberg får jobbet gjort

Nisse Omslag

Historien om Nisse Hellberg och Wilmer X, berättad för Micke Sjöblom
Förlag: Roos & Tegnér

Det finns efterlängtade böcker som jag börjar läsa med viss bävan, nästan rädsla. Det här är en sådan bok. Sedan inköpen av LP-skivor som ”Fula Fula Ord” och ”Djungelliv” när jag var i femtonsårsåldern har Wilmer X haft stor betydelse för mig. Jag har speglat och känt igen mig inte bara i deras musik och texter utan även i de olika bandmedlemmarnas personligheter, samt i spänningarna och meningsskiljaktigheterna som alltid funnits i gruppen. Förväntningarna på boken är med andra ord högt ställda. Den måste vara bra, annars finns det stor risk att något går sönder i mig. Wilmer X är bara värda det yppersta.

Och jag blir inte besviken. ”Historien om Nisse Hellberg & Wilmer X” är en vacker och gedigen bok. Bildmaterialet är enastående och här finns massor av historier och kuriosa som är rena diamantgruvan även för de mest inbitna.

”Nån måste få jobbet gjort”, sjunger Hellberg i en av sina låtar. Och så är det. Från de första inspelningarna och framträdandena har han tagit kommandot och presterat mer och bättre än medmusikanterna. I boken får vi ta del av konflikter, kärleksrelationer, uppbrott, giftermål och föräldraskap – allt medan Hellberg hela tiden skriver nya låtar. En kreativitet som krävt sina mått av kompromisslöshet. Det finns gott om dråpliga och sorgliga berättelser som avslöjar vidden av detta. Till exempel den då en ung Hellberg skall besöka flickvännen, men hör att det spelas Pink Floyd inne i lägenheten. Finns bara ett att göra: att vända på klacken och komma tillbaka senare. En musikalisk tjurskallighet som är värd all beundran.

Wilmer X handlade alltid om djup kärlek till rock and roll som musikform och fenomen, men aldrig om tuff image eller vilda excesser. Den konsekvens som kännetecknade bandet under nästan trettio år är häpnadsväckande. De stelnade aldrig, Hellberg visste alltid hur han skulle krama nytt liv ur traditionella ackordföljder. Och som bekant har han fortsatt att skriva låtar, senast i bandet Bo-Dogs som gav ut en riktig smällkaramell förra året.

Jag undrar om det inte är just den oförställda och inte sällan pojkaktiga inställningen till rock and roll som är hemligheten med både Wilmer X och Nisse Hellberg. Det är aldrig långt till det affischerade pojkrummet och storögda berättelser om hjältar som Bo Diddley, Chuck Berry, Elvis Presley och Mick Jagger. Boken är full av idolporträtt, serietidningsomslag, bioaffischer och, naturligtvis, skivomslag. Man får känslan av att åtminstone herr Hellberg själv tackar både Gud och Djävulen varje dag för gospelns och bluesens utveckling under nittonhundratalet. Det är uppenbart att han aldrig tröttnat, aldrig tvivlat på rock and roll.

I boken får vi läsa om den så kallade Wilmer-andan. Den gick ut på att underordna sig bandets idé, att inte spela vilken musik som helst i turnébussen, att inte släpa med sig vilka som helst backstage, och så vidare. En sorts disciplin och gängmentalitet alltså, som höll både musiken och framträdandena i schack. Men det mest frapperande är ändå hur försiktiga och mjuka de verkar ha varit mot varandra i bandet. Den allvarligaste incidenten man får läsa om är när Hellberg kallar basisten Stefan Björk för dum i huvudet: ”Det blev fullständig katastrof, han åkte hem och satt och grät, folk fick övertala honom att komma tillbaka.” Det som gör historien ännu mer talande är att Björk åtminstone till det yttre hör till en av de coolaste och rockigaste personligheterna som någonsin stått på svenska rockscener.

Baksidan med den försiktiga bandmentaliteten var dock att konflikter sopades under mattan. I stället för konfrontation och uppriktiga samtal gick medlemmarna hellre omkring i åratal och våndades. Ja, förutom att ”Historien om Nisse Hellberg och Wilmer X” är ett stycke omistlig rockhistoria, så ger den utomordentliga porträtt av pojkar, män och manlighet. Några machoideal handlar det knappast om.

Även om de andra Wilmer X-medlemmarna kommer till tals, så är det Hellbergs berättelse rakt igenom. Med ovanlig personlig och professionell integritet skildras hur han lyckas finna balans mellan sin låtskrivarbegåvning och sina sociala och mentala oförmågor. Han är öppen med sina tillkortakommanden: ”Många som skriver sina självbiografier säger att de har gått vidare och lämnat alla problemen bakom sig… Så är det inte för mig. Jag är mitt uppe i allting”.

Men Nisse Hellberg fortsätter att få jobbet gjort.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: