Månadsarkiv: mars 2016

Affirmationerna

Om Jonas Örtemarks jobbiga men på något sätt ändå angelägna Affirmationerna läser du här: http://www.popularpoesi.se/recensioner/nummer-27/jonas-ortemark-resan-in-i-hjartat-ar-var-framtid/

Annonser

Pier Paolo Pasolini

Om Jag, askans sångare kan du läsa här: http://www.popularpoesi.se/recensioner/nummer-27/pier-paolo-pasolini-jag-askans-sangare/

Janet Frame

Utan att jag vetat om det är Janet Frames dikter något jag verkligen gått och väntat på.
Min recension av den fina översättningsvolymen Hungrig bland orden hittar du här: http://www.popularpoesi.se/recensioner/nummer-25/janet-frame-hungrig-bland-orden/

MYSTIKERN GRANQVIST

Willy Granqvist är aktuell i samband med Richard Dinters film Natten.
Lägger därför upp den här snart tjugo år gamla texten. Den publicerades i BLM nr 3 1999, alltså långt innan bokförlaget Lejds återutgivning av Granqvists verk.

***

Den 9.8 1948 föddes jag i Mälarhöjden, i ett hus med veranda och fantasier. Småningom satte jag mej i köket sent om kvällarna och skrev...
(Ur Willy Granqvists presentation av sig själv, Gruppantologin 1973)

Under de femton år som gått sedan Willy Granqvists död har han långt ifrån intagit den självklara plats i antologier och litteraturhistoriska översikter som han förtjänar. Därför kan jag inte tänka mig någon svensk diktare som är i större behov av en samlings- eller urvalsvolym i dag. Granqvist är nämligen en framtidens poet. Hans diktning överbryggar enorma avstånd, och många gånger är det förflutna, nuet och det kommande samtidigt närvarande i den, vilket är en naturlig följd av hans syn på poesin som etiskt projekt. Att dikta är att sträcka fram sin hand och försöka hålla den öppen. För dikten finns varken tidsliga eller rumsliga begränsningar:

Jag vill röra mig från en tid
Till en annan, inne i samma
Tid. Det kan nog vara möjligt.

/…/

Jag vill också kunna existera
På flera punkter i samma ögonblick, måste
Få vara så befintlig,

/…/

Att röra sig som en människa
I andra människor, att passera trösklarna
Av metall, växtlighet, berg.

I det följande skall främst koncentreras på det överskridande hos Granqvist, det vill säga de mystiska tendenser som skär rakt igenom vardagligheten, sakligheten och de naturvetenskapliga referenserna i hans poesi: de otroliga vidderna, drömmens förlösande kraft och något ofattbart bortom drömmen.

Vidderna

Förutom ängelens när- och frånvaro i titelsviten i En ängel i vår tid (1976) är Granqvist sparsam med religiösa termer. Man kan finna ord som ”bebådelse”, ”ande” och på ett par ställen ”Gud”, men det är inte användningen av dylika ord som gör att det mystiska tycks tillta under det knappa decennium som hans samlade produktion tillkom.
Anledningen är snarare att verkligheten hela tiden expanderar, arbetsfältet för poeten växer. ”Verklighetens omfattning är okänd / Själva seendet kan bli till en värk”, skriver Granqvist, vilket pekar på att han var en i flera bemärkelser utsatt människa. Inte minst på grund av den överkänslighet som han återkommande, direkt eller indirekt, hänvisar till i sina texter. Den innebar att han var tvungen ”att balanserna på mikroskopiska, näranog obefintliga nyanser”, och att sinnena ibland tycktes ”påkopplade som vid / Flyglarm”. För hans poesi innebär överkänsligheten återkommande skildringar av förtvivlan, oförmåga och ibland en nästan patetisk uppgivenhet, eftersom varje relation innebär ojämnheter och sår som för den överkänslige måste vara outhärdliga. Oftare omsätts dock överkänsligheten i en utsökt sensibilitet för höljda strukturer och texturer. Sammanhang mellan tidens, naturens och människans olika dimensioner, beståndsdelar och förvandlingar avslöjas – eller väcks till liv, skapas. Granqvists diktning kan ses som ett maniskt försök att finna och formulera en allomfattande, hållbar harmoni. Sammantagna utgör dikterna en väldig väv, en ”symbiosernas odyssé”. Känslan av svindel är återkommande, man slungas genom otroliga vidder. Även i bekanta, vardagliga föremål – i de ”döda” tingen – uppmärksammas oerhörda rörelser, bländade ljus och okända språk:

Inne i en sten pågår Tänkandet.
Stenen ligger lutad mot döden.
Stark spänning. Stenen har
En tinninglob mot vilken
Ljuskristaller vasst
Skaver. Röster svävar
Över tyngden.

I stenen räcker ett pulsslag
Längre än en mansålder.

Verkligheten äger en oändlig vidsträckthet. ”Det är ett myller inne i det liv du lever som du inte kan föreställa dig”, talar Tollundsmannen om för diktjaget i en tidig dikt. Granqvist försöker följa med rytmen i detta myller – i hans poesi byter mänskliga attribut gärna plats med tingliga, liksom dåtid med nutid, frånvaro med närvaro. Historien och naturen vilar i människans famn lika mycket som hon i deras. Man finner dels ett uppfordrande tilltal, som ställer krav på människans förhållande till naturen och historien, och dels en förhoppning att bli fri från seendets värk – att assimileras med själva vidsträcktheten:

Järnåldersmannens kropp rann ut i förnan. Grund
Blev kroppen, vidsträckt – mer än två
Socknar, och den spred sin rörelse av blod
Muskler, senor, nerver. Ur
De gapande kryptogammunnarna yrde
Ett osaligt stoft. Kvar i skrevan mellan
Berg och himmel ligger den
Gäckande benstommen. Vid vissa väderslag
Klingar nyckelben mot tinningben som
Tidlös kristall; ljud som blivit befriade
Från all avsikt, all vädjan.

Den tingliga naturen lever ett långsammare, renare liv. I Granqvists samtliga böcker finns hänvisningar till mosslik och mumier, och man kan ana en längtan till deras tillstånd – ett liv på gränsen mellan minne och glömska, mellan Jag och jaglöshet, sömn och vakenhet. En betydande del av Granqvists produktion är försök att närma sig detta tillstånd.

Drömmen

I samlingarna Mörkret (1982) och de postumt utgivna Glömskan och Natten (1985 respektive 1987) tränger ”Ett drömaktigt stoff” allt oftare in i dikterna. Stoffet försonar, det ”Sjunker och stiger. Där är alla / Delaktiga och alla utanför”. Drömmen bär litet karaktären av smärtstillande medel, ”allt är ett helt i vår dröm”.
Drömmen utgör det gränsland mellan ting och organism, sömn och vaka, liv och död som Granqvist tycks eftersträva. Samtidigt som den är ett befriande avsteg från den seendets värk som verkligheten är upphov till, sätter den diktaren i relation till ytterligare landskap. I själva verket öppnar drömmen verkligheten på vid gavel, till det än mer dunkla, och till ”impulser fjärranfrån”:

Den tingliga naturen växer
Inför det drömmande ögat.
Klyftor vidgar sig i realiteternas
Massiv.

Drömmen sveper med diktaren och innebär en fristad mitt i det ”världens myller, världarnas myller” som alltför ofta plågar honom. I drömmen finns en vila som samtidigt är rörelse, en stillhet full av aktivitet: ”Drömmens minne är glömska som minns, eller dess glömska som är minne som glömmer”. Upphöjandet av drömmen behöver således inte vara en fördold dödslängtan, utan en tillit till dess försonande kapacitet. Mossliken och mumierna personifierar drömmens egenskap av gränsland, de är avundsvärda mellanformer, hålutrymmen eller vilorum i en överhastig verklighet. I den vackra dikten ”Till en nioårig indianpojke” skildras en gestalt som lyckats med att ”Drömma så att kroppen är helt och hållet / Utopi”:

Du följer fåglarnas rörelser i skyn, själv
En av dem som fått pröva vingar. Vilka
För mig obegripliga sfärer tiger du om?
Du vet att jag ändå inte skulle förstå, att
Din erfarenhet, som du bär likt ett
Svirrande ljussken, aldrig kan införlivas
Med min. Men i ett hisnande ögonblick
Sträcker du ena handen mot mig

Och vi går undan för giriga blickar.
Det var så befriande, berättar du, att
Vara helt i sin egen dimension. Du pekar
På ditt hjärtställe: Härinne finns allting
Samlat, varje rörelse, varje upplevelse
Av Sammanhanget. Och ditt barna-
Ansikte brister i ett större leende, överskridande
Varje tidsgräns. Dina lekar är oerhörda.

Den utsträckta handen, ögonblicket av närhet och intimitet, ges här väldiga proportioner, och avslöjar den stora längtan efter slutgiltig förlösning som Granqvists poesi andas.

Bortom drömmen

Den sista dikten i Glömskan öppnar till ytterligare dimensioner i drömmandet. – Ett ansikte står fram, drömmens smärtstillande effekt förvänds i ett knivskarpt möte som innebär ett ifrågasättande:

Det här är inte längre en dröm.
Det är ett ansikte.
Min tunga tycks röra vid summan
Av något ofattbart.

En stjärna blåstes ut längs ryggraden.
Ord lockas fram ur mungipan.
Som frukten av ett större tigande.
Det återstår, och att försöka vara.

Dikten förmedlar, på ett för den granqvistska dikten typiskt vis, både hopp och hopplöshet. Men framför allt löses tilltron till drömmen som fristad upp. I Glömskan talar Granqvist symptomatiskt om en ”Vakenhet mer smärtsam än / Vad som kunnat anas” och menar att ”John Ashbery tycks vilja genomkorsa den där smärtan / Med hjälp av ett högt uppdrivet tempo.” Granqvist anammar denna metod i t.ex. dikten ”Asger Jon och Hel”, men allra tydligast i sitt ”drömspel” – Natten. Den kan betraktas inte bara som en dödsberedelse, utan som en besvärjelse av drömmens svek, att inte ens den mildrar seendets värk. ”Drömmens hämnd!”, utropar han över att verkligheten antar allt mer komplexa proportioner och former. Ashberys metod används som ett sista förtvivlat försök att tygla överkänsligheten, som nu fungerar som ett ständigt stirrande öga – ett öga som inte kan blunda. Med det uppskruvade tempot, den rabblande stilen och sakliga infinitivsatser söker Granqvist tämja och ansa det vilt spretande myllret.
”Symbiosernas odyssé” är inte längre möjlig, förutsättningarna för hållbara mönster raseras, slits bort, rycks undan. Diktväven är av sand, vid minsta beröring glider sammanhangen undan, rinner mellan fingrarna. Ännu en gång – en sista gång – öppnar sig verkligheten, men nu blott kryptiskt, utan att inge något hopp om slutgiltig förlösning eller närhet. Åtminstone i det levande livet:

Medvetandet sjunker ihop till en orimlig
Täthet, något specifikt…
Karlheinz, andas mot glaset av mörker
Att räkna kristaller mot huden…
Mozart, det är natt
Med tunga stenar som faller in
I varandra… det drar från rutan
Himlens kol glöder svagt
Hörru, Mozart, det glöder…
Att räkna atomer mot pupillen…
Att nypa i tyget av sand och känna
Hur hemligheten vidgar sig…

Här finns inget heroiskt bejakande av intet, som hos till exempel Ekelöf. Verklighet, tillvaro och liv upplöses obarmhärtigt, en avgrund öppnas. Någon längtan finns inte i Natten, blott ett utslocknande.
Granqvists diktning är en berörande, ibland skakande uppgörelse med känslan av radikalt – etiskt och existentiellt – utanförskap. Diktaren klamrar sig fast med de diktens erövringar som görs, han försöker in i det sista möta livet i dess fulla spektrum. Kanske är det avstånden som han till slut ändå måste ge efter för, själva överbryggandet når en obönhörlig gräns. Men diktens utsträckta hand är alltjämt öppen, och Willy Granqvists för tidigt avslutade gärning tar sin nya början – eller får sin högst nödvändiga fortsättning – om vi möter den med vårt starkaste grepp.

Verk av Willy Granqvist:

Kropparna och rummen, 1974

En mun, 1975

En ängel i vår tid, 1976

Du är ett barn nu, 1977

Det blåser i min kropp, 1978

Kropp, 1980

Mörkret, 1982

Tiden har inget namn, 1984

Glömskan, 1985

Natten, 1987

Dessutom medverkade Granqvist i Gruppantologin 1973 och hade ett bidrag om sin syn på poesi i den av Magnus Ringgren redigerade Självdeklaration (1982). Bidraget hette ”Poesin som fragment”. Granqvist var medarbetare på tidskriften 80-tal under dess första år. Hans arbete som producent och recensent på Sveriges Radio finns all anledning att återkomma till.

Annonser